Tjockis på vift med olydig 4- åring

Hm ibland är man efterklok... Börjar bli smått frustrerad över att inte kunna göra allt jag vill.... Jag tog idag beslutet att ta med Charlie till centrum, hämta 2 paket & kanske kolla lite på rean. Charlie älskar att åka buss och det blir inte alltför ofta annars. Jag tog med vagnen för dels åker man gratis på bussen, dels kan jag stötta mig lite när jag vankar fram och Charlie kan sätta sig lite om han fryser eller blir trött men Framförallt kan jag lägga paket m,m där!
Charlie har blivit en väldigt självständig 4- åring, kan själv är liksom hans måtto. Kan åka rulltrappa själv, kan gå före mig och visa vägen till bussen, kan hoppa av före mig, springa ut ur affären och vänta på mig utanför, ja behöver jag fortsätta. Jag vankar mest efter & skriker på han. Han bara småler & njuter av hans "makt". Varje steg jag tar känns som att jag ska bestiga ett berg. Från bussen & hem känns som en kamp. Ungen drar hem, hoppades jag... Innan jag var uppe för första backen var han i trappuppgången. Tur att jag vet att han hittar iaf. På köpet fick han en ny skjorta med slips, en dyr polisbil som gick sönder efter 30 min hemma. Slutsats, ja vi åker inte själva på äventyr förrän jag kan röra mig/ springa igen. Men jag älskar såklart min lilla busunge ändå. Hans personlighet är störtskön, och såklart testar han mig så fort han får chansen just nu. Han vet att jag inte kan springa efter honom & han vet att vi står inför en förändring hela familjen. Tänk om jag bara kunde spola fram en månad nu så lillen är ute, varje dag känns som en månad just nu ❤️