När man lägger locket på!

Vår (stor) familj har haft en rätt tuff period. Så att jag varit gravid & fått världens underbaraste son har varit ganska lägligt. Jag har kunnat skingra tankar & hoppats på att "tiden läker alla sår". Jag har upprepade gånger bett alla att hålla mig utanför, vilket kanske är svårt men att bli indragen i saker man inte vill ha med att göra är inte speciellt roligt. Här för någon vecka sen drogs det till sitt yttersta. Jag blev inblandad återigen på ett ganska hårt sätt, något jag aldrig trodde skulle hända. Jag har ställt upp på den här familjen på alla möjliga sätt, alltid. Nu vet jag att det verkligen inte betytt ett skit, att jag verkligen inte betytt ett skit för dessa människor. Dessa människor kommer jag efter det här aldrig mer ha kontakt med, jag gjorde ett försök men fick även då kalla handen tillbaka. Jag sörjer trots allt över det, den största besvikelsen i mitt 33- åriga liv. Jag hoppas jag någon gång kan vända det hela till något positivt & att jag var stark nog att gå igenom även detta till och med med en nyfödd på axeln när känslorna är extra i obalans... Jag har alltid tyckt att familjen som säger upp "bekantskapen" är skitlöjliga. Att blod är tjockare än vatten, tjena vakna ur drömmen liksom. För vissa människor betyder inte det ett skit. Giriga människor som offrar allt och alla för att få sin egen vilja igenom. Jag hoppas dessa människor tycker det är värt det i slutändan, vi lever bara ett liv.... Jag kommer inte spendera en dag till med människor som får mig att må såhär. Jag har mina 3 barn, min sambo, min mamma, pappa, lillebror & syster Mina närmsta vänner... Den viktigaste "skaran" har krympt men det gör mig bara ännu mer motiverad att verkligen umgås & lägga kärlek och energi på de som finns kvar. Tack för att ni finns, ni vet vilka ni är & jag älskar er massor. Svik mig aldrig bara det skulle jag inte klara av...