Damon 1/2-2016

Nu har det gått precis 2 veckor sen vår älskade lilla kille tittade ut. Han ville ut med rekordfart i vecka 40+0, vattnet gick 6.45 och 8.46 tittade han ut. Vi hann varken med bedövning eller åka till annat sjukhus. KS Solna ville nämligen att vi skulle åka vidare för att dom hade fullt. Denna måndag morgon i rusningstrafik var jag mycket tacksam att ha en kille som är rätt bestämd & säger precis vad han tycker. "Vi kommer till er punkt slut, isåfall får hon åka ambulans till annan förlossning", typ så. Jag sitter bredvid med värkar var & varannan minut och känner hur trycket blir bara värre & värre.... Sammy parkerade bilen precis utanför förlossningen och hann inte parkera om förrän efteråt. Personalen fick hämta mig med rullstol i entrén jag kunde inte gå.... Dom inser iallafall att vi måste få va kvar, lättad blev jag av att få föda här och inte i en ambulans!! På undersökningsrummet vid ankomst är jag öppen 5 cm. Vi får ett rum, jag får lustgas & börjar acceptera att jag nog inte kommer få bedövning. Men personalen beställer iaf en epidural, troligen mest för att lugna mig...Öppen 10 cm hör jag, Pernilla det är bara att trycka på hör jag lite svagt i lustgas dimman...Epidural läkaren kommer in.... Men vänder, huvudet är redan ute! Ok jag accepterar till slut att det blir inte bättre än såhär, jag kommer dö... Men ungen måste ut, ställer mig på knä mot sängkanten... Och till slut lättar allt. Och bebisskriket kommer. Lättad & lycklig.. Jag vänder mig om och tar upp den mest perfekta bebis, lycka. Han är frisk  & välskapt vår lilla Damon som vi längtat efter att få träffa dig!!